aug 252012
 

musik, på plats. Första inlägget om ljud och musik. På tiden. Hillborg dessutom.

Kommer precis från Berwaldhallen där Anders Hillborgs verk Sirens framförts för första gången i Sverige. Esa-Pekka dirigent och inramningen Östersjöfestivalen.

Sirens är mycket hillborgsk (“konstigt vore det väl annars“, som han själv påpekade när vi sågs helt kort efteråt), i bemärkelsen att det här hörs klanger som påminner om ljudbilder ur flera av hans andra stycken.

Kör och orkester med två sopraner balanserandes på randen till avgrunden, men där passagen efter fingerknäpp från männen i Eric Ericsons kammarkör utlöser ett längre parti där klangmassor virvlar euforisk och musiken upphäver tiden. En gong återför oss till en brutal vändning där bivaxet smälter i våra öron och skutan obevekligt styrs mot bränningarna.

Några ljud är omöjliga att beskriva, hur fasiken överför man sådant så att musikerna ska förstå hur det ska låta?

Man får skärpa sin notering, tills det går” svarar Hillborg med nöjt ett leende. “Kul att ses” tillägger han, och vänder sig till näst i kön av alla som vill säga hej (Etienne Glaser stod på tur).

Glömde förstås att fråga om detta var stycket han så hemlighetsfullt undvek att nämna när jag gjorde intervjun till radioprogrammet i maj förra året.

Men kom i alla fall ihåg att lova skicka lyssningslänk på Hillborgprogrammet till Cecilia Rydinger Alin, dirigent som leder Orphei Drängar, som jag porträtterade i december året innan. Vi hann prata kort i pausen och hon avslöjade att hon trivdes väldigt bra i den plötsliga rollen som tf rektor för Musikhögskolan. En ökad administrativ last har medfört att samarbetet med OD ökat i betydelse. “Det är med dem jag får ut musiken.”

Alla behöver en kreativ … (vi letade ord och landade på) … ventil. Fast om Anders varit där just då hade han bergis propsat på att “siren” hade bättre pondus.

😉

 

 

Sorry, the comment form is closed at this time.